Fan vad jag hatar mina tankar.
Men mest av allt hatar jag min feghet.
Både när det gäller att välja livet
och välja döden. Båda de alternativen,
kräver så mycket som jag känner att
jag verkligen inte kan hitta inom mig.
Visst finns det inom mig?
Men vart? Jag vill bara hitta
styrkan, och kunna välja ett
av de två alternativen.
Bäst vore väl ändå att välja livet,
kampen & allt vackert som skulle
kunna komma ut av att jag väljer
livet.
men samtidigt står jag här och önskar att
bara få sluta känna, tänka och undra.
Tystnaden vore så himla skönt.
Rätt sorts tystnad. Men jag står
ensam, försöker hitta mina val.
Utan att faktiskt ha någon att
prata med om det. Om alla tankar
och om alla känslor.
Varför ska det bli så komplicerat för?
- Eftersom livet alltid kommer vara komplicerat,
det kommer alltid finnas upp- och nedgångar.
JAG VET. Men jag vill inte känna av nedgångar
just nu. Jag klarar inte av det. Jag vill bara kunna
leva - PÅ RIKTIGT.
Inte bara leva ett par minuter, sedan splittras
alla känslor som ett krossat glas i backen.
Varför är mitt självskadesug så jävla påtagligt?
Jag vet ju att det inte hjälper mig på något vis
att kunna klargöra vad jag vill med livet. Ändå
känns det på något sätt som om rakbladen är
mina enda vänner just nu. Jag känner mig så
jävla ensam..
samtidigt så har jag valt ensamheten, eftersom
jag har så svårt att erkänna att allt är såhär illa.
Så, vad gör man?
Hur fan tar man tummen ur r*ven och
bara försöker kämpa? Hur fan hittar man
livsgnistan igen? Jag kan inte riktigt förstå
att det har gått såhär länge som det gjort.
Men förmodligen av 1 anledning,
för att jag någonstans inombords
faktiskt VILL l e v a och inte bara
ö v e r l e v a.
Helvete, varför ska det vara såhär för?
Varför kan inte allt bara lysa upp som
en lampa tänds? Och så vet man på
riktigt vad man VERKLIGEN vill.
Och hur man vill ha hjälp, vad som
skulle behövas för att man kan få må
bra igen. Nä, jag vet - det är inte så det
funkar, inte för någon.
Men önsketänkande ni vet,
det är ibland det enda som gör
livet dugligt att genomlida.
Både när det gäller att välja livet
och välja döden. Båda de alternativen,
kräver så mycket som jag känner att
jag verkligen inte kan hitta inom mig.
Visst finns det inom mig?
Men vart? Jag vill bara hitta
styrkan, och kunna välja ett
av de två alternativen.
Bäst vore väl ändå att välja livet,
kampen & allt vackert som skulle
kunna komma ut av att jag väljer
livet.
men samtidigt står jag här och önskar att
bara få sluta känna, tänka och undra.
Tystnaden vore så himla skönt.
Rätt sorts tystnad. Men jag står
ensam, försöker hitta mina val.
Utan att faktiskt ha någon att
prata med om det. Om alla tankar
och om alla känslor.
Varför ska det bli så komplicerat för?
- Eftersom livet alltid kommer vara komplicerat,
det kommer alltid finnas upp- och nedgångar.
JAG VET. Men jag vill inte känna av nedgångar
just nu. Jag klarar inte av det. Jag vill bara kunna
leva - PÅ RIKTIGT.
Inte bara leva ett par minuter, sedan splittras
alla känslor som ett krossat glas i backen.
Varför är mitt självskadesug så jävla påtagligt?
Jag vet ju att det inte hjälper mig på något vis
att kunna klargöra vad jag vill med livet. Ändå
känns det på något sätt som om rakbladen är
mina enda vänner just nu. Jag känner mig så
jävla ensam..
samtidigt så har jag valt ensamheten, eftersom
jag har så svårt att erkänna att allt är såhär illa.
Så, vad gör man?
Hur fan tar man tummen ur r*ven och
bara försöker kämpa? Hur fan hittar man
livsgnistan igen? Jag kan inte riktigt förstå
att det har gått såhär länge som det gjort.
Men förmodligen av 1 anledning,
för att jag någonstans inombords
faktiskt VILL l e v a och inte bara
ö v e r l e v a.
Helvete, varför ska det vara såhär för?
Varför kan inte allt bara lysa upp som
en lampa tänds? Och så vet man på
riktigt vad man VERKLIGEN vill.
Och hur man vill ha hjälp, vad som
skulle behövas för att man kan få må
bra igen. Nä, jag vet - det är inte så det
funkar, inte för någon.
Men önsketänkande ni vet,
det är ibland det enda som gör
livet dugligt att genomlida.
