hopelessly coping.
Jag försöker v e r k l i g e n att inte bryta ihop. För jag vet hur svårt det hade varit att komma ur det då. Känslan som blir är som om man skulle drunkna, drunkna i sin egna sorg och det eviga mörkret skulle ta över totalt. Jag vill inte hamna där, fastän mina känslor på ett annat sätt säger tvärtemot.
I n g e n t i n g fungerar längre. Jag hamnar bara längre och längre ner i avgrunden och vad blir kvar då? Den eviga tomheten inombords. Jag känner mig så himla bortglömd, som en påse skit. Ta emot allt det hårda, för det är vad jag förtjänar.
Det funkar verkligen inte med mitt "boendestöd" längre, allt mer sällan ses vi och hon hör aldrig av sig typ. Mer än kanske ett sms ibland. Ska det behöva bli såhär IGEN? Ska jag behöva känna att jag inte är VÄRD något mer? Ska jag känna att jag är en börda..? Från socialpsykiatrin, där mina enda resurser är för tillfället. Det E N D A som kan hålla mig vid liv, förutom jag själv. Enda kontakten jag har med någon slags psykiatri.
Jag vill bara ge upp.
Jag vill bara slippa detta.
Jag orkar inte ropa mera.
