systemshutdown.blogg.se

Allt rasar, bortom rimliga gränser.
Undrar vad som kommer hända om jag låter det ske?
Kommer jag faktiskt l y c k a s denna gång?
Efter alla dessa försök, så borde det väl någon gång
vara den sista dansen?

Jag vet att någonstans inombords så finns hoppet om att ändå få fortsätta finnas.
Målen jag satt är för höga. Jag vet att jag borde satt delmål, för att komma
någonstans. Ivrigt hoppas jag på att allt bara ska lösa sig.

Jag står här och skäms.
Skäms över min egoism,
över mitt självhat.
Att jag tillät det gå såhär långt
utan att säga stopp.

Jag hatar hur min barndom satt onödiga spår inombords.
Önskar inget hellre än att en del minnen bara försvann.
Kanske hade det varit lika bra om jag hade dött redan då,
redan när jag var 13 år.

Att mitt psyke velat få bort mig i alla dessa år.
Det har satt sina spår.

Hur kan man älska någon som inte älskar sig själv?
Hur kan man lita på någon som mig?

Allt
jag
gör,
är
FEL.

Jag kan inte sluta hata mig själv.
Mest för den jag är. Men också för hur jag ser ut.
Avskyn är närvarande. Och varje gång jag ser mig
själv så känner jag v e r k l i g e n behovet av att slå
in mitt äckliga jävla ansikte. Jag vill VISA hur äcklig,
ful och misslyckad jag KÄNNER MIG.

Drömmarna som kom redan innan julafton,
finns fortfarande kvar.

Drömmen om att bara supa sig redigt full : bara för att våga genomföra detta*
Och sedan se till att vara i en hyfsad stor stad där kriminalitet är "vanligare"
och på något sätt mer synligt. Så jag bara kan se till att mucka, förhoppningsvis
bli våldtagen så brutalt. Och allra helst dö på kuppen. BARA FÖR ATT LIDA.

Tills mitt liv släcks,
Allra helst
Redan idag.